~MIJAUZ~

Jag är en person som vanligtvis har stenhård koll och kontroll på det mesta som händer i mitt liv.

Men just nu känner jag att jag tappat fotfästet lite. Jag är förvirrad, glömmer bort saker, blandar ihop saker och tappar liksom fokus till och från.

 

Idag är en sån dag då hjärnan bara står komplett still. Jag har skitsvårt att koppla ihop en sak till en annan. Sitter här med alla mina jäkla papper och vet knappt vilket jag ska skriva under och vem jag ska kontakta.

Det känns som att det är sån jäkla lång väg kvar att gå innan jag ser toppen på detta enorma berg som jag ska bestiga.

Jag vill komma till nedförsbacken nu, då saker och ting känns lättare. Få lite medvind så att säga.

Sen hela denna tornado sattes igång för några månader sen så har det eskalerat till och från och blivit helt galet.

Stundoms så kan jag känna lite lugn, för att direkt rivas upp och få det här kaoset kring mig igen.

 

Så. Nu har jag fått spy ut mig lite. Fan. Ibland får jag känslan av att något kommer brista i hjärnan på mig och så är det bara kaputt i skallen. Hjärnblödning delux.

 

Men mitt i allt detta jäkla böket och stöket så har jag saker som förgyller mitt liv. Saker och saker. Människor och annat.

Igår for jag iväg med älskade J på en heldag. Vi fikade på Stinsen, träffade en gammal vän som slog sig ner och pratade med oss en stund.

Vi for vidare till Kista där jag shoppade loss och kom hem med tre välfyllda stora påsar med kläder. ;)

Vi åt middag tillsammans, fikade lite till, pratade bort hela kvällen.

Det var helt underbart. Jag älskar verkligen min bästis. Mitt hjärta spricker lite bara av att tänka på henne. <3

 

Ikväll är det som vanligt, thaibox. Också ett stort glädjeämne i livet. Som jag älskar min träning! Helt besatt!

Hade jag inte tränat så pass mycket som jag gör, så hade jag nog lätt varit deprimerad och gått under helt.

Jag behöver få ut alla känslor genom fysisk träning. Så är det bara.

 

Musiken hjälper mig mycket också. Jag har alltid fungerat på det sättet att jag kanaliserar allt jag känner via musik. Låtar blir speciella, de sätter ord på vad jag tänker, eller bara frambringar den där känslan som jag känner eller vill känna. Jag lyssnar väldigt mycket på musik nu. I princip hela min vakna tid. För jag känner att den måste finnas där.

 

Embla är ju egentligen mitt största glädjeämne. Den lilla människan har mitt hjärta i ett stenhårt grepp. Inte direkt konstigt med tanke på att hon är mitt barn. Men det går inte ens att beskriva hur jag vill få allt omkring henne till en trygghet och att de dagar jag känner att jag bara vill lägga mig ner och självdö, så reser jag mig alltid på grund av att min älskade, fina, tokiga, knasiga, glada, roliga, bestämda, temperamentsfulla, humoristiska och sociala unge behöver mig. Jag skulle kunna döda för Embla. Punkt.

 

Sen har jag ett glädjeämne som får mig att le, som får mig till insikt efter insikt, som får mig att klara av dagarna antingen med att sparka mig i arslet eller låta mig få trilla ihop en stund.

Hade jag inte haft detta glädjeämne så hade detta varit tusen gånger jobbigare än det faktiskt varit nu.

Den tacksamheten och uppskattningen jag känner går inte att sätta ord på. En räddande ängel.

 

Nu blev det ett långt inlägg. Som i vanlig ordning är rätt kryptiskt men många har säkert redan räknat ut vad det handlar om. Jag tänker ännu inte tala i klarspråk. För jag orkar helt enkelt inte. Men det kommer.

Ha tålamod.

Låt mig vara hemlighetsfull fast ändå inte.

Jag behöver bara lite tid.

Och några andningspauser.

Jag kommer igen.

 

Nu ska jag ta en kopp kaffe, sätta mig ute i solen och samla energi. Detta kommer att bli en lång dag.

Tack för mig.