Man inser att man faktiskt suttit ihop rätt tajt med sin älskade när man ska spendera en helg ifrån varandra och man går omkring som en osalig ande hemma.
Natten var förjävlig rent ut sagt. Jag frös som en nakenhund när jag lade mig och vaknade flera gånger under nattens gång och låg och vred och vände på mig.
Hade Embla hemma men hon sov så fint i sin säng hela natten så inte ens hennes sällskap fick jag, på gott och ont såklart.

Vi vaknade redan kl sex här hemma. Så jag har redan hunnit med att lämna henne till hennes pappa och jag har varit och storhandlat. Happ. Nu då?
Ska nog krypa ner i sängen en sväng och läsa. Sen går jag nog över och håller mamma sällskap och tar brorsans hund ut på en promenad. Jag behöver frisk luft. Och tidsfördiv.

Det skrämmer mig lite att jag blivit beroende av det sällskap jag är van vid. Jag har aldrig varit beroende av någon tidigare. Har alltid bara räknat med mig själv. Jag mot världen typ. Har kunnat t.o.m njuta av att vara ensam. Nu är det inte kul alls.
Är det detta som är baksidan av att älska någon? Att konstant sakna?
Att man känner sig halv utan den andra?
Det är inte sunt enligt mig. Men jag kan inte ändra vad jag känner, jag kan inte vifta bort den där känslan av övergivenhet. Hjärnan säger åt mig att sluta vara en jävla fjant men hjärtat gär sina små skutt av längtan. Det är fan inte logiskt någonstans. Han kommer ju hem imorgon. Vill inte erkänna för mig själv att jag vill sitta fast så tajt med någon. Men nu är jag där. Fast. I en underbar människa. Det är skrämmande men ändå så rätt.

Jag unnar honom att vara borta. Missförstå mig rätt. Man måste få ha ett socialt liv. Det är min egoism som spyr ur sig allt detta nu. Men. Jag vill alltid alltid alltid vara med honom.
Jag älskar min Soulmate.

Näe. Fasiken.
Nu ska jag inte sitta här som en gammal nucka och tycka synd om mig själv.

Toodels.