Nu har Embla precis åkt iväg med sin pappa. De far upp till Norrland och stannar ända till söndag. Det är första gången jag är utan henne så länge och inte har möjlighet att hälsa på henne när jag saknar henne.

Alltså, det här avskedet har gruvat mig sen igår. Har haft ont i magen och gått med gråten i halsen.
Kunde inte hålla mig när vi sa hej då. Att le medan tårar bara tokrinner ner för kinderna, Embla måste ju tro att hennes mamma är knäpp. Jag försökte verkligen hålla mig tills de gått men det gick inte. Det gick inte att kontrollera.
Jag har väldigt svårt att skiljas från mitt barn. Jag vill vara med henne jämt.
Och när hon ropar hej då i all evighet så vill jag bara springa efter och plocka upp henne i famnen och krama som att det inte finns någon annan i hela världen. Bara vi.

Så nu får vi se hur jag ska klara av denna dag utan att bryta ihop. Det känns som en omöjlig uppgift.

Det är som ett sår som rivs upp hela tiden och bara blöder och gör ont.

Näe. Idag är ingen glad dag. Frågan är. Ska jag orka vara social eller ska jag stänga ute alla och vara själv?

Det är så mycket tankar just nu. Även om annat som förbryllar mig.
Men jag pallar fan inte. Jag sträcker upp armarna och säger "nej jag orkar inte mer". Det får vara som det är. Jag orkar inte göra annat just nu.
Det är bara massa olika språk, ingen förstår något och jag känner mig som ett jävla utrotat, exotiskt djur som man bara ska stirra på.
Mina poänger når inte fram och jag blir frustrerad för tillslut tar orden slut och jag kan inte hitta fler synonymer för en och samma sak.
Jag får leva med att det känns som att man pratar ett eget språk.

Åh. Fasiken. Dessa bergochdalbanor alltså. Känslomässiga toppar och dalar. Ska det vara såhär? I resten av livet? Jag som är trött redan nu på att vara extremt fäst vid mina känslor. Jag kommer ju bli knäpp.

En kopp kaffe, cigg och musiken i öronen. Det är terapin i denna sekund. Tack Gavin.

Over and out.