~MIJAUZ~

Mitt i all min ensamhet och misär så ringde verksamhetschefen från den förskola jag var på arbetsintervju på förra veckan.

Jag fick jobbet.

Seriöst. Svarar med gråtgrötig röst som sedan ändras till en glad, falsettliknande röst.

Jag blev så glad!

Jag får gå in i pedagogtänket igen. Jag ska få jobba med 3-5 åringar. Det är underbart.

 

Den här dagen är annars helt störd.

Jag känner mig tom. Försöker att få igång tankeverksamheten som jag bett om att få vara ifred med.

Tänka rationellt, det är inte min starka sida. Jag är en drömmare. Jag följer mitt hjärta. Jag andas, lever, känner, följer alltid dessa förbaskade känslor. Det är både på gott och ont. Det gör mig till en äkta person, en som inte kan fejka ett endaste dugg. Jag ser inte vinning eller förlust. Jag ser kärlek eller sorg.

Jag vet att jag behöver trygghet, stabilitet, något som lagar mig när jag går sönder. För jag går sönder. Ja det gör jag med jämna och ojämna mellanrum just nu.

Därför behöver jag den där tilliten, den där "safezonen" där jag kan få hulka och andas mina ojämna miffoandetag. Jag behöver det där att inte bli dömd för att jag är ett jäkla kontrollfreak, besatt av diverse saker, envis och för att jag hanterar saker på mitt eget vis just nu.

 

Jag vill bara ha och ge ömsesidiga saker, tankar, känslor, kramar, skratt. Ja. Alla fattar vad jag menar.

Jag vill vara i ett team. High fiveas för att vårt team är bättre än alla andras. Vår allians ska liksom vara bäst.

Nåväl.

 

Jag tänker ge mig själv tid ikväll. Jag behöver det. Låta mig göra annat.

Tänka på annat.

Jag orkar liksom inte med detta just nu.

 

Det jag inte orkar är att förklara. Medla. Kompromissa. Vara förstående. Eller försöka vara det.

Jag vet vad jag vill. Så. Jävla. Hårt.

 

Nu ska jag ge mig. Jag orkar inte ens skriva om det mer.