~MIJAUZ~

Bland barnsaker, musik, skräckfilm och träning!

Prioriteringar.

Kategori: Vardagen

Ja det här med att få ihop det som deltidsförälder är inte lätt. Det jag tänker på är faktumet att den andra parten inte prioriterar som jag önskar.
I mitt stilla sinne anser jag att man ska lägga fokus på sitt 2,5-åriga barn, speciellt med tanke på barnets ringa ålder och även att man faktiskt valt att skaffa barn.
Jag tycker inte att det är varken legitimt eller befogat att först nu börja tänka på att klättra i karriärsstegen. Där det betyder att en chefsposition i en annan kommun ska komma före vårdnaden om sitt enda barn.

Men jag kanske är ologisk och irrationell som erbjuder mig att ha dottern hos mig i veckorna och sen ha delad vårdnad varannan helg? Jag har sådana arbetstider att jag kan både lämna och hämta Embla utan att hon ska behöva gå mördarpass på förskolan. Men detta nekades direkt.
Vi ska splitta på veckorna trots att detta betyder att Embla vissa dagar ska börja innan sju på morgonen och gå till sena eftermiddagen bara för att han vill ha lite tid med henne om kvällarna.
Detta anser inte jag är att se till barnets bästa.
Hellre kortare dagar på förskolan och trygghet i kontinuitet i att sova i samma säng och hem i veckorna.

Jag kan bli tokig på detta. När jag blev mamma så blev den rollen viktigast och prio ett, alltid.
Det är inte en statusgrej för mig, att vara förälder. Det är en livsstil.
Men här är det solklart för mig att den andra parten tänker egoistiskt och vill dela veckorna endast av principsak.
Näe detta kommer vara starten på ett krig känns det som.
Jag använder näbbar och klor för att min unge ska få en trygg tillvaro. Hennes välmående går före allt. Punkt.

Så. Nu har jag fått spy ur mig lite mellan tvättstugepassen. Fasiken vad livet ska vara knöligt ibland.....

Det där leendet.

Kategori: Vardagen

Obs! Varning för sliskigt inlägg!

Ibland får man sånadär uppenbarelser som bara infinner sig mitt i vardagslivet.
Idag när jag stod och lagade mat, så som jag gör, dansandes och sjungandes med Embla, så insåg hur jävla lycklig jag är.
Det kändes riktigt glatt rätt in i hjärtat.
Min familjekonstellation gör mig fantastiskt lycklig.
Jag har en sambo/själsfrände/älskling/bästa vän/livspartner som är så perfekt för mig, som den pusselbiten som alltid fattats mig. Och jag har en glad, busig, cool, klok och rolig unge som jag älskar att hänga med.
Och vi tre tillsammans bildar en familj som är så fylld av värme, kärlek, skratt och trygghet! Jag har hittat den där platsen i mitt liv som jag så oerhört längtat efter. Mitt hjärta har skrikit efter den här känslan så länge och nu när den infinner sig så vågar man knappt andas i just denna sekund för att det är så jävla perfekt.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta som är så in i bomben perfekt enligt mig? Något måste jag gjort alldeles rätt iallafall.

Summan av kardemumman är att jag äntligen hittat mitt hem. Min rätta plats i livet. Mitt centrum. Mitt eget lilla universum.

Tack Soulmate. Tack Embla. Ni har gjort detta trasiga hjärta helt igen. Den här mamman/sambon är er evigt tacksam. Ni är mitt allt. ♥♥♥

Insikter.

Kategori: Vardagen

Man inser att man faktiskt suttit ihop rätt tajt med sin älskade när man ska spendera en helg ifrån varandra och man går omkring som en osalig ande hemma.
Natten var förjävlig rent ut sagt. Jag frös som en nakenhund när jag lade mig och vaknade flera gånger under nattens gång och låg och vred och vände på mig.
Hade Embla hemma men hon sov så fint i sin säng hela natten så inte ens hennes sällskap fick jag, på gott och ont såklart.

Vi vaknade redan kl sex här hemma. Så jag har redan hunnit med att lämna henne till hennes pappa och jag har varit och storhandlat. Happ. Nu då?
Ska nog krypa ner i sängen en sväng och läsa. Sen går jag nog över och håller mamma sällskap och tar brorsans hund ut på en promenad. Jag behöver frisk luft. Och tidsfördiv.

Det skrämmer mig lite att jag blivit beroende av det sällskap jag är van vid. Jag har aldrig varit beroende av någon tidigare. Har alltid bara räknat med mig själv. Jag mot världen typ. Har kunnat t.o.m njuta av att vara ensam. Nu är det inte kul alls.
Är det detta som är baksidan av att älska någon? Att konstant sakna?
Att man känner sig halv utan den andra?
Det är inte sunt enligt mig. Men jag kan inte ändra vad jag känner, jag kan inte vifta bort den där känslan av övergivenhet. Hjärnan säger åt mig att sluta vara en jävla fjant men hjärtat gär sina små skutt av längtan. Det är fan inte logiskt någonstans. Han kommer ju hem imorgon. Vill inte erkänna för mig själv att jag vill sitta fast så tajt med någon. Men nu är jag där. Fast. I en underbar människa. Det är skrämmande men ändå så rätt.

Jag unnar honom att vara borta. Missförstå mig rätt. Man måste få ha ett socialt liv. Det är min egoism som spyr ur sig allt detta nu. Men. Jag vill alltid alltid alltid vara med honom.
Jag älskar min Soulmate.

Näe. Fasiken.
Nu ska jag inte sitta här som en gammal nucka och tycka synd om mig själv.

Toodels.