Det känns som en förälskelse. Förväntan, pirret i magen, man kollar klockan hela tiden, man känner sig genuint lycklig och kroppen blir alldeles varm till och från.

Alla "deltidsföräldrar" vet vad jag pratar om. Dagen då man ska få hem sitt barn. Nu har jag varit "barnlös" sen i fredags. Hälsade på Embla hos hennes pappa i måndags och det är som alltid sjukt tungt att gå därifrån ensam, utan att få ta med sig Embla hem.
Jag har räknat dagar och timmar tills hon ska komma hem igen. Jag har saknat det lilla livet som en galning!

Så klockan elva kommer hon över med sin pappa och jag ska ha henne hos mig till tisdag eller onsdag nästa vecka. Ni kan inte förstå lyckoruset jag har i min kropp när vetskapen slår mig att jag ska få krama, pussa, leka med, natta och vakna upp med den människa jag älskar villkorslöst och mest i hela världen!

Jag känner att jag skulle kunna gråta precis just nu bara för att jag varit utan henne så många dagar. Som mitt hjärta snörpts ihop av saknad flera gånger om!

Åh vad jag älskar Embla. Älskar älskar älskar älskar!!



Det bästa jag någonsin presterat i hela mitt liv!