Sitter nere hos veterinären och väntar på att få tillbaka Selma. Ny röntgen är gjord och jag har fått klartecken att det inte är farligt och hon kommer bli bra. Skönt att det är ur vägen, dock har det ruinerat mig totalt.
Så vissa grejer jag planerat för sommaren för mig och Embla får helt enkelt uteslutas. Känns förjävligt helt enkelt uttryckt.

Annars så går jag med en klump i magen. Embla skrek och grät när jag lämnade över henne imorse. Hon klamrade sig fast vid mig och sa hela tiden "mamma får inte gå, mamma ska vara med Embla".
Mitt hjärta slits sönder.
Hörde henne gråta där inne när dörren stängts. Hörde henne ropa efter sin Mammi. Det är den absolut vidrigaste känslan jag upplevt i hela mitt liv.
Maktlösheten blandad med ångest och total sorg.
Jag saknar henne och oroar mig så att jag inte riktigt har fokus på något.

Det här är hemskt.
Jag visste att det skulle bli tufft.
Men inte på detta viset.